Jag är förlamad

Jag vet inte vad det är, kanske vet ni, men mina muskler i benen är typ döda! Ja döda! Sara och jag tvättar lite kläder i dag och för att komma ner till vår stackars tvättmaskin måste man gå ett par ynkliga sju steg ner och sedan följaktligen sju steg upp igen. Man kan tro att det inte är några problem för mej, atleten, men mina muskler fullkommligt skriker. Döda oss! Till råga på detta i-landsproblem (för många steg till tvättstugan), så hade jag planerat att springa idag. Jag tar ganska ofta små mysiga joggingturer runt i denna vackra stad och tanken var att jag skulle göra just det. Som en kommande ångestframkallande händerlse låg joggingturen i mitt tankecentra och klockan tickade och jag kände mej som en missbrukare som på alla möjliga sätt försökte komma på anledningar att göra fel, i mitt fall att skippa joggningen. "Nu är det bara 50 minuter tills jag MÅSTE springa"..."Okej, men en kvart till kan jag vänta"... Varför är man så dum? Typ som om nåt skulle hända under den kvarten som gjorde att jag bara inte kunde ut och springa... För att göra denna kvinnliga utläggning aningen manlig så hoppar jag över att beskriva varje skeende av joggningspasset och avslutar med att säga att sitter här förlamad i mina ben och bara tanken på att ta mej in i duschen är så motbjudande att jag vet inte vad. Imorgon bär det av från Malmö på nya äventyr och jag kommer återse min lägenhet först 8 november och ikväll kommer min idol och hälsar på och då ska jag ta honom till ett falafelställe. Jag tror typ inte att han har ätit falafel men det har han säkert för min pappa har typ gjort allt och kan typ allt. På återseende!