ja det var ju det här med motivation... varför är det så att man ibland är asladdad att göra nåt och en annan dag bara känner att man nog har drabbats av apati (apatism? apatami? ja ni fattar)... i mitt liv har detta gjort sej väldigt synligt den senaste tiden. jag har dagar då jag flyger fram på moln. allvarlig, jag kan nästan se att dom är rosa och det luktar nästan rosor och hallon överallt. dessa dagar är underbara, man kan förbise alls misstag och dåliga sidor och inga problem är för stora för att förstöra min underbara dag! det är nästan så att man önskar sej lite bekymmer för att inte glädjen ska flöda fram på ett alldelses för fritt sätt.
men sen, när man minst anar det, vaknar man och bara inser att man kommer dö. ja så känns det i alla fall. idag kommer jag dö av tristess. eller " jag kan verkligen inte le, det går inte"... och varenda grej blir irriterande. man vill säga saker som " kan du ta lite mindre papper när du torkar dej för jag får altid byta rulle" eller kan du sluta använda ordet 'gött' för jag får panik varje gång". små små saker kan få mej att vilja slänga ut alla saker ur fönstret helt i linje med vilken hollywood film som helst. sen tycker man synd om sej själv (förlåt, jag menar jag, jag tycker synd om mej själv). "öh höööööö, det ä så synd om mej, jag är så ensam. jag har ingen. jag har inget. totally alone in this bitter world kind of feeling..." Det är i dessa stunder man kan bygga sin karaktär... Bygga bygga bygga! Det gäller att se det positivt!
Tänkte ni förresten på att det finns en väldigt bra rad ur perrellis låt (heja sverige) heroes? "taking the fight is the life of a hero, staying alive..." bra där!
