Att kommunicera överhuvidtaget

Risen from the grave so to speak... Efter många om och men har jag alltså satt mej och dammat av det gamla tangentbordet igen för att ge er, mina kära läsare något att suga på så här innan jul (inte mitt tangentbord alltså, det vore ju äckligt). Många av er har varit flitiga att påpeka att jag inte varit så aktiv här och jag är väl beredd att hålla med. men det är bara för att jag varit så himla aktiv överallt annars i livet. många av er har också önskat en del till i att kommunicera med män och jag har tänkt på det där mycket. jag tror att denna kommunikation, som jag vigt min blogg åt att noggrant undersöka, kanske bara egentligen är den stora grötiga gråa sörjan i samhället som ingen vaken vill smaka på, lära sej tycka om eller ens bry sej om. man lär sej komunicera till en viss grad och sen går det liksom inte mer och det får vara ok.

varför är det annars så att både män och kvinnor tro att de är de smartaste och mest överlägsna släktet? mina föräldrar t.ex. vi satt och hade en ljuvlig diskussion över en (betoning på bara en) lussebulle för ett tag sen när pappa utbrister "det sägs ju att tjejer väljer en make som är lik sin pappa. men det måste ju göra det svårt för er (syftade på mej och syrran) eftersom det inte finns så många som är lika fulländade som jag" varav mamma skrattar för sej själv och säkerligen känner glädje över att hon fått denna fulländade man på kroken. pappa känner sej i nuläget som den som precis har gjort ett sakligt och objektivt uttlade och är ganska nöjd medan mamma direkt går in i nån form av medömkantillstånd över att hennes fulländade make uppenbarligen har en förvrängd verklighetsuppfattning. "ja lennart du är verligen fantastisk, tänka att just jag fick gifta mej med dej..." mamma och pappa är experter på att kommunicera så att båda känner att de har överläget och däridriver igenom sina poänger så länge de stannar utanför den stora gröten. så fort de snuddar vid den och faktiskt försöker förstå innebörden i de uttaladen som kommer hör man saker som "vad menar du med det?" eller "men lennart prata med mej, säg vad du menar!" och kanske ännu desperatare från min pappa "MEN JAG GÖR JU DET!" varpå mamma (som vet allt och kan allt) svarar "NEJ det gör du inte!" det är det jag säger, det finns en stor grå gröt av missförstånd att ploga sej igenom och jag ska försöka hitta den plogbil som kan ta mej fram där.