On the road again

Jess! Om några timmar far jag, Arash och vår käre Britt Justin till Kristianstad för att träffa ungdomar. det ska bli grymt kul och jag ser verkligen fram emot det. Man har pratat med grupperna på telefon och nu ska man äntligen få se dom små liven hihi. Innan jag skriver någonting annat vill jag berätta att jag är stolt över min teamledare. Om du läste vår blogg i sydteamet (www.ngsyd.blogspot.com) så ser du att Arash hela tiden skriver om hur stolt han är över oss i sitt team och att " Emma var så duktig i Staffanstorp". Jag ska be att få tala om att Arash var grym i Staffanstorp! Och han är grym annars också. Det finns få människor som har ett så hejdlöst stort hjärta som han har där alla får plats och några till. Han kan inte inte bry sej om du förstår vad jag menar. Jag är så glad och tacksam för att han är min teamledare för han insprerar mej och uppmuntrar mej hela tiden. Nåväl. Inatt ska jag spendera min tid i ett kapell och det ska bli lite läskigt. Jag har väldigt lätt att göra en elefant av en mus och jag har även blivit välsignad med en livlig fantasi så vi får väl se hur många yxmördare jag inbillas höra i natt. Ja men asså helt seriöst! Jag kan få för mej vad som helst. Som på Ribbingebäck när jag var ute och joggade och fick för mej att det var en psykiskt sjuk man som skulle döda mej så vad gör Emma? Jo kutar genom en dunge och bränner sej på massa brännässlor och allt. (Mannen jag såg var grannen, men han såg läskig ut, ja lovar!) ... Jag skulle vilja avsluta dagens blogg med ett minne av en ung tjej som jag kände och älskade (som jag fortfarande älskar) men som har lämnat mej och som jag nu saknar otroligt mycket. Den 15 september var det 2 år sedan Anna dog. Tänk att tiden går så fort. Vid den här tiden för två år sedan gjorde jag ingenting. Kunde inte plugga, kunde inte göra annat än att gråta. Jag kunde inte förstå varför hon var tvungen att dö, varför inte Gud kunde laga henne och ta bort alla dumma tumörer och göra henne frisk. Jag bad och bad och bad men ändå gjorde han ingenting. Idag är jag inte arg, inte bitter men hon fattas mej. Sista gången jag pratade med henne var 5 augusti 2004 och då sa jag "Jag ska be för dej" hon svarade att "Ja gör det. Men va inte rädd, det kommer att bli bra". Det blev det inte men jag har funnit frid. Jag hoppas hon har det också. Jag glömmer dej aldrig. (Tack mina underbara vänner som fortfarande finns hos mej. Evis, Jossan och Alison bland andra). I know you're gone you said you're gone but i can still feel you're here.. Till minne av Anna-Effie med kärlek