Godisets baksida...

Tillbaka till verkligheten i Malmö... Veckan som gick spenderade jag i västergötland, faktiskt i mina hemtrakter. Teamade med herr Persson i Falköping, Skövde, Töreboda, Mariestad, Tibro med flera vilket var väldigt roligt. Under en teamvecka samlar man alltid på sej ny kunskap och erfarenhet och det är en sådan erfarenhet jag vill dela med er nu kära vänner.

Det hela började i onsdags när Persson och jag hade haft en gruppträff i Skövde och skulle åka hem till FKP för att avnjuta en kväll med arbete framför datorn. Milla ringer då och meddelar den glada nyheten att hon vill sponsra oss med pengar till lite godis. (Coolt att det var just denna dag då jag några timmar tidigare nämt för Persson att jag nog tyckte det var dags för Gud att ge mej ett ekonomiskt mirakel). Glada i hågen kommer vi hem och börjar visionera om vad vi ska köpa. Godis? Chips? Hyra film? När klockan väl blir så mycket att vi får tummen ur och ska åka och handla inser vi med skiftande reaktioner att allt är stängt utom Statoil så vi åker helt enkelt dit. För de 100 kr vi har tillgodo tänker vi att vi kan hyra en film för och köpa lite godis var för. Sagt och gjort, filmen väljs ut (blades of glory) och godiset plockas. Framme i kassan ser vi med skräckblandad förtjusning att kalaset gick på 165 kr, helt sjuka pengar för godis och film om ni frågar mej.

När chocken hade lagt sej och vi kommit hem och börjat kolla på filmen hammnar vi i det träsk som har försatt Sverige i djup depression. Hetsätning, muffande, en högre grad av panikätning ja kalla det vad du vill, filmen var 90 min och vi åt konstant under 90 min. Persson gjorde då en upptäckt nämligen att hjärtat rusade fast det enda man hade gjort var att titta på tv. Själv gungade golvet när jag gick och en sockerhuvudvärk började smyga sej på. Mycket läskigt! För att dämpa sockerchocken åt vi lite grovt bröd och gick och la oss. Man kunde känna hur allt godis bara låg som en klump i magen och ville helst av allt komma upp, men, tänkte jag, det är nog bättre imorgon.

Grejen är den att det var det inte alls! Jag vaknade på morgonen och ville spy och hade fortfarande sockerhuvudvärk och hörde mej själv lova att "aldrig mer"... Vi konstaterade att det är nog tur att vi inte dricker alkohol eftersom vi nog då skulle ha grava aloholvanor...

Så aldrig mer godisfrossa! Aldrig igen!