Att kommunisera med en dansk. Del 1

Ibland kan man liksom se sej själv i situationer som skulle passa bra in i en humoristisk film. Ett sånt tillfälle var det i söndags när jag gjorde helgen goda gärning, nämligen att vara med på den årliga höststädningen.

För en vecka sen damp det ner ett papper med den käcka rubriken "Dax för höststädning" i brevinkastet på Celsiusgatan. Den käcka rubriken följdes av den inte lika trevliga texten "du som inte deltar får betala 100 kr i straffavgift". Genast sjönk den mysiga "hej-vad-mysigt-vi-ska-ha-tillsammans-känslan" i bott. Slutraden "Men styrelsen bjuder på fika!" övertygade inte riktigt så mycket som jag tror styrelsen hade hoppats.Tydligen träffas alla grannar för en gemytlig stund ute på bakgården varje höst för att röja upp. Och jag tänkte att jag ska minsan vara den goda granne jag låtsas vara och deltaga. Göra ett gott intryck på dom som faktiskt inom de närmsta veckorna ska ta beslutet om jag får bo kvar i lägenheten helst enkel. Ja, du kan kalla det suck up, kort och gott jag ska inte hymla...

Så ut stövlade jag på söndag morgon och hälsade på diverse grannar. En norsk, två eller tre danska, en liten nervös dam, Stockholms-morsan som svor sådär som bara stockholmare kan göra och de andra i styrelsen som vara glada för hur många de kunde skicka straff-avgift till sen.
Uppgifterna började delas ut av en inflyttad tysk som nekade mej och den nervösa damen att både städa vinden och tvättstugan. Han tyckte att damen inte skulle bära så tungt så han satte en kratta i händerna på henne. Och jag blev ansvarig för att ställa i ordning och flytta och slänga gamla cyklar. "Snälla inte med dansken, snälla inte med dansken snälla inte med..." tänkte jag samtidigt som den danske mannen i sällskapet säger .......ja, jag förstod ju inte va han sa men jag fattade att han skulle va med mej alla fall...

Jag lyckades föra en konversation med den danske mannen i en timme utan att veta ett dyft vad vi hade prata om. Bra gjort! Ibland pratade vi om cyklarna vi flyttade så jag pratade på om luft i däcken och allt möjligt... När han prata sa jag mitt vanliga "jahhha! Åhhh! Jassså! Va kul! Jag det är klart, säger du det så..." och hoppades att jag skulle matcha in rätt tonfall... När allt var klart blev det dags för den utlovade fikan. Med en platsmugg earl grey i handen stod jag och socialiserade med ett mina grannar. Idylliskt, inte sant? Kände mej som ett UFO och tänkte "kan jag gå nu utan att dom tycker jag är otrevlig?" när mannen bredvid mej sa "jag måste gå in nu tack för idag", lämnade även jag min plats på den nykrattade gräsmattan (SÅÅÅ onödigt då alla löv på det stora trädet fortfarande inte rammlat av!) och kände att jag varit en god medborgare den dagen...

Kanske kommer det kännas gemytligare vid vårstädningen... Den som lever får se...

Höst höst höst

Nu är det verkligen höst i Malmö och fram tills idag har det varit ljuvlit väder! Oranga och röda och gula löv ligger överallt och allt är fint! Annars är Becca och jag här i krokarna och har idag rest i Lund och Landskrona. Imorgon är det stora listans dag och vi har gjort en fin lång lista med stora rutor att kryssa i när vi har gjort en uppgift. Sånt gillar vi, listor! Smaka på ordet llliiisstttorrrrr!

Igår kom jag även på att tiden går fort igen. Jag tände ljus och komoch tänka på att det var inte läng sedan Sara (min ex sambo) sa "nu behöver vi ju inga ljus längre, nu är det ju typ vår" och så insåg jag att jag helt missat våren och sommaren och jag beslutade mej för att det är dags för ljus igen. Snart är det jul! And how I long for Christmas! Nån gång ska jag blogga om bara julen... Om det bara ville bli november snart så att jag kunde få börja köpa julklappar med gott samvete...

Prekandet är klart!

Jag har två saker att ta upp med dej kära läsare... För det första tycker jag att det ont om komentarer på komentarsidan. Kom igen ,ni tänker ju massa, SKRIV till mej...

Det andra då...Igår prekade (predikade, talade...what ever) på ett ungdomsmöte i Oskarshamn. Ville bara säga det. Nu är det gjort! Isen är bruten! I'm on my way så att säga...

Glimtar från hösten

Mina nyförvärv!
På jakt efter lägenheten=)
Saran och jag äter varma mackor innan Nordic. Kolla in snyggt nagellack!
Friserar Becca!

Blir tvingade att äta äcklig surströmming! Bläk!

Godisets baksida...

Tillbaka till verkligheten i Malmö... Veckan som gick spenderade jag i västergötland, faktiskt i mina hemtrakter. Teamade med herr Persson i Falköping, Skövde, Töreboda, Mariestad, Tibro med flera vilket var väldigt roligt. Under en teamvecka samlar man alltid på sej ny kunskap och erfarenhet och det är en sådan erfarenhet jag vill dela med er nu kära vänner.

Det hela började i onsdags när Persson och jag hade haft en gruppträff i Skövde och skulle åka hem till FKP för att avnjuta en kväll med arbete framför datorn. Milla ringer då och meddelar den glada nyheten att hon vill sponsra oss med pengar till lite godis. (Coolt att det var just denna dag då jag några timmar tidigare nämt för Persson att jag nog tyckte det var dags för Gud att ge mej ett ekonomiskt mirakel). Glada i hågen kommer vi hem och börjar visionera om vad vi ska köpa. Godis? Chips? Hyra film? När klockan väl blir så mycket att vi får tummen ur och ska åka och handla inser vi med skiftande reaktioner att allt är stängt utom Statoil så vi åker helt enkelt dit. För de 100 kr vi har tillgodo tänker vi att vi kan hyra en film för och köpa lite godis var för. Sagt och gjort, filmen väljs ut (blades of glory) och godiset plockas. Framme i kassan ser vi med skräckblandad förtjusning att kalaset gick på 165 kr, helt sjuka pengar för godis och film om ni frågar mej.

När chocken hade lagt sej och vi kommit hem och börjat kolla på filmen hammnar vi i det träsk som har försatt Sverige i djup depression. Hetsätning, muffande, en högre grad av panikätning ja kalla det vad du vill, filmen var 90 min och vi åt konstant under 90 min. Persson gjorde då en upptäckt nämligen att hjärtat rusade fast det enda man hade gjort var att titta på tv. Själv gungade golvet när jag gick och en sockerhuvudvärk började smyga sej på. Mycket läskigt! För att dämpa sockerchocken åt vi lite grovt bröd och gick och la oss. Man kunde känna hur allt godis bara låg som en klump i magen och ville helst av allt komma upp, men, tänkte jag, det är nog bättre imorgon.

Grejen är den att det var det inte alls! Jag vaknade på morgonen och ville spy och hade fortfarande sockerhuvudvärk och hörde mej själv lova att "aldrig mer"... Vi konstaterade att det är nog tur att vi inte dricker alkohol eftersom vi nog då skulle ha grava aloholvanor...

Så aldrig mer godisfrossa! Aldrig igen!